simonochmalinioz

Vissa manniskor pastar att jag ar en modig manniska. Det ar jag inte. I alla fall inte alltid. For nagra veckor sedan nar vi skulle till Perth sa sag vi tva stycken som stod och tecknade pa stationen darifran taget skulle ga. Eftersom jag inte sett teckensprak, forutom det lilla Simon tecknat med mig (det vill saga: Mat NU; Kom HIT; Bra; Vad?..) sa tittade jag ju lite grand. Ja, jag kanske gjorde lite mer an att titta kanske. Pa fint satt sager man nog att jag laste av. Pa Simon-satt sager man att man raglor. Jag forstod ju inte allt, men faktiskt ganska mycket. Simon utmanade mig att faktiskt ga fram och prata med de har kvinnorna i 45-arsaldern. Men jag vagade inte. Tills det var en minut kvar tills taget kom. (Da kunde jag ju sticka ifall det inte blev bra.) Men de var trevliga och jag fick lara mig en hel del om den australiensiska horselvarlden. Ja, sa mycket man kan fa reda pa under fem minuter utan att vara ohovlig. Tydligen sa ar horselskadade och dova i en stor grupp och inte separerade som hemma. Det fanns tydligen inte sa manga dovskolor kvar utan alla sattes i vanliga kommunala skolor (eller privata for de som ville oppna stora planboken). Vilket inte fungerade sa bra. Kanske man inte behover vara Einstain for att komma pa. Tolkservicen var dock kalasbra och fungerade bra. De hade en dovklubb i Perth dit man kom i alla aldrar och vi blev inbjudna till deras sammankomster pa fredagar. Tyvarr ar ju fredagar vara mest upptagna dagar.

Jag trodde att handalfabetet skulle vara som det amerikanska teckenspraket, ASL, eftersom det ar det jag har fatt hora. Men tydligen sa var det australiensiska teckenspraket uppbyggt pa det brittiska teckenspraket, BSL, inte helt ologiskt med tanke pa ursprunget av majoriteten av manniskorna har. Det borde ha varit en bra grej for mig eftersom jag har varit duktig pa det brittiska handalfabetet. Men jag hade korvstoppning i hjarnan och var allmant langsam sa det gick inte sa bra. Men det var trevliga fem minuter innan vi var tvungna att hoppa av.

Vi far valdigt mycket kommentarer om vi ar bruna eller inte. Deprimerande nog sa har vi nog natt vara granser i om hur bruna vi blir. Dvs, vi kan bli mycket rodare, men brunare ar det inte lika sakert. Simon ser frasch och solbrand ut. Malin ser ut som andra gor efter forsta gangen i solen. Det vill saga blekfis. Vi har ju inte solat sa mycket pa senaste tiden, men vi ar ju ute i solen i fem timmar om dagen sa det borde ju gora nagonting. Vi har blivit lite bortskamda med vadret att det ar sa fint. De dagar som det inte ar solsken sa blir man ju nastan deprimerad. Ett annat tecken pa att vi maste ta oss hem snart ar att Simon har blivit en mespropp. Han ar ju norrlanningen som knappt huttrade i t-shirt nar det var fem grader ute. Nu har han gashud och sager hogre bbrrr an nagon annan nar temperaturen gar under de 20.

Australiensarna ar nagra roliga typer nar det kommer till matt. For det forsta sa har de ju inte var alskling deciliter. Allting under en liter mats i koppar (250ml). For det andra sa gick de over till meter, kilometer och sadar for typ 30 ar sedan. Nej, jag vet faktiskt inte riktigt nar de gjorde det, men det var ett bra tag sedan. Sa det ar inte miles som gor det konstigt, nej, det ar att man berattar hur langt det ar till stallen i tid snarare an km. Behandigt? For det tredje, i hastvarlden har man inte kommit pa att man har borjat mata i meter. Hastar ar fortfarande hander hoga. Vilket gor det valdigt intressant nar jag fick hora att en hast var 15 hander och tva inch hog (femton tva), men hoppade 1.15 m. Ingen har kunnat beratta for mig hur hog en hast ar i meter, men allting annat pa garden ar i meter. Som tur var fick jag veta att en hand ar fyra inch, en inch ar 2,56 cm om jag inte missminner mig helt. Vilken vardagsmatte!

Annars har vi inte sa mycket kul att beratta for tillfallet. Det ser ut som bara jag far aka till Broome trots allt. Det kanns inte bra. Vi uppdaterar oss snart igen om det.

Ha det gott - gott folk!

/M

Ps. Nu hoppas vi att rodskjortorna haller sig i skinnet!